Peter Larsson

2007 förändrades livet för Peter Larsson i den mån att han fick ta sig fram med rullstol i stället för till fots. Att tävla med fordon är något som alltid har funnits huvudet hos Peter. Motocrossåren på JSM-nivå där mycket, eller allt, kretsade kring crossåkandet blandades med några smakprov på fyrhjulig racing i form av karting, långlopp och en formelbilslicens. Men det var crossen som gav mest, och i en aspekt, även tog. En bruten rygg och en förlamning från bröstet och nedåt betydde enkelt utryckt en annan mental inställning för Larsson från Trollhättan, ett annat förhållningssätt till viljan att tävla.

Handikappidrottare har ofta en tydligare målinriktning, och därmed även en starkare vilja, en synligare linje att följa på vägen till målet. Mer kompromisslösa, ja, absolut, men också alltid lösningsinriktade.

Peters unika värde – eller USP som en del föredrar – är förmågan, möjligheten och verkligheten att utöva en sport på samma villkor som alla andra. Företeelsen är inte ny på något sätt, men varje rullstolsburen racerförare har sin speciella situation, sitt sätt att närma sig utmaningen och sitt unika handikapp som gör att körtekniken blir personlig. Alla racerförare utan handikapp har för all del också en personlig körteknik, men då handlar mera om tycke, smak och talang.

En gasring, ett bromshandtag, en knapp för kopplingen och remmar för att hålla fast benen utgör skillnaden från ett tidigare liv för Peter Larsson. I övrigt är det race on som gäller.  Och det gör han i Renault Clio Cup, en entypsklass i banracing med internationella möjligheter och mycket support från fabriken.

Efter tre år i klassen med några framträdanden i den internationella cupen, tar Peter med signifikant envishet ett annat grepp om säsongen 2016. Målen är om möjligt ännu tydligare och utrymmet för slumpmässiga beslut är mycket mindre.